I och med denna blogg tackar jag för mig på hockeykanalen.se.

Det har varit 16 väldigt roliga och utvecklande månader av mitt liv – men samtidigt även en synnerligen intensiv och arbetsspäckad tid.

Vad ska jag göra nu då?

Time will tell, som det så vackert heter.

Först och främst ska jag skriva färdigt det som återstår av min tredje bok om hockey: KHL – en hockeyresa i öst. Idrottsförlaget ger ut boken, som kommer i september.

Dessförinnan försöker jag, så här lagom till att sommaren lite försiktigt knackar på porten, satsa på en ordentlig ledighet.

Tills vidare följer du mig på min Twitter.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till alla er som läst min blogg, mina krönikor och uppskattat övriga alster här på sajten och i rutan.

Vi hörs och ses, på nåt sätt, nånstans. Trevlig sommar!

Jonas Andersson blev VM-skyttekung i Tre Kronor.

Något som givetvis gjort Jonas väldigt attraktiv på marknaden.

Och nu har han slutligen gjort sitt val – på lördagen gifter sig Jonas med sin Frida.

- Vi gifter oss borgerligt och det blir ett 100-tal gäster. Men jag har tyvärr inte kunnat vara så delaktig i planeringen av bröllopet, berättade Jonas för mig – när han var på väg till frisören för att tukta sin hårman.

Jonas har ju av förklarliga skäl haft mest hockey i skallen.

Han vet fortfarande inte heller var han spelar kommande säsong.

- NHL är mitt förstaval. Av någon konstig anledning äger fortfarande Nashville mina rättigheter. Jag vet i alla fall att de är intresserade, så får vi se vad det blir. Annars lär jag bli kvar i KHL, fast då tror jag inte att det blir någon fortsättning i Minsk.

Man får höra en del sköna hockeystories.

En av mina absoluta favoriter har Jaromir Jagr och Josef Boumedienne i huvudrollerna.

Den härrör sig från Washington, säsongen 2003/04, när gossarna var lagkamrater och dessutom spelade powerplay tillsammans.

Superstjärnan Jagr ledsnade på en ny uppspelsvariant i numerärt överläge, varpå han gav följande befallning till den unge svensken bakom sig:

- Don’t mind the coach, just pass me the puck as usual.

Eftersom jag tyckte den lät nästan för bra för att vara sann, kände jag mig tvungen att kolla med Boumedienne. Till min stora förtjusning bekräftade han:

- Ja, det är sant. Vi hade för det första en grym powerplay-uppställning med mig, Gontjar, Lang, Bondra och Jagr. Finn ett fel, liksom…

- Motståndarna hade läst av vårt powerplay. Coachen bestämde därför att jag skulle ta upp pucken och lira ut till Gontjar på vänsterkanten i stället för att passa Jagr till höger.

- När vi hade tränat några gånger åkte Jagr fram till mig och sa: “Skit i vad han säger, passa till mig som vi brukar göra”.

- Jag menar, vad var jag, 23-24 år och så kommer Jagr fram och säger så där. Samtidigt var jag rädd om min plats och ville lyssna på coachen. “Vad fan gör jag nu då”, tänkte jag när jag åkte ut och satte mig på bänken före vi skulle fortsätta öva.

Och vad gjorde du?

- Det blev ett Moment 22. Jag tappade pucken och ramlade…

Boumedienne – som ännu inte har klart med var han ska spela nästa säsong – gillade för övrigt också synen av sin gamle lagkompis s0m härförare hos Tjeckiens nykorade världsmästarlag:

- Jagr är en kanonkille och så jävla skicklig. Nu verkar han också ha fått tillbaka sin glöd. Han väger 107 pannor och det är inte en gnutta fett. När han ställer sig med sin jätteröv och täcker pucken på innebandyvis finns det inte en möjlighet att rubba honom.

Mindre än fyra månader kvar till elitserien börjar.

Hur slutar den då?

Här och nu tippar jag enligt följande:

1/ Färjestad

2/ Djurgården

3/ HV71

4/ Skellefteå

5/ Frölunda

6/ Linköping

7/ Timrå

8/ Modo

—

9/ Luleå

10/ Södertälje

—

11/ Brynäs

12/ AIK

Allting är knappast gott, men slutet blev det i alla fall:

VM-brons till Tre Kronor.

Bengt-Åke Gustafsson fick därmed avsluta sin förbundskaptenssejour som en vinnare.

Jag gillade även Bengt-Åkes blinkning med den svenska mediakåren helskarpt – jag tänker såklart på den sena time-outen mot Tyskland när bronset redan var bärgat.

Inte i första hand för att det var så kallad bra tv när Bengt-Åke tvingades förklara sig för förbannade tyskar, som såg det som en förnedrande gest.

Utan för att Bengt-Åke faktiskt kunde bjuda på lite rolig humor som svar på tal efter den massiva kritiken han fick efter den sena time-outen i semifinalen mot Tjeckien som följdes av insläpp och sedermera finalmiss efter straffar.

För en blödig kille som jag var det också rörande att se Mats Näslund gråta i båset i slutminuterna, och hur de svenska spelarna i glädjescenerna efteråt verkligen visade att de ville ha med sig bronset hem och att de var angelägna om ett kul slut tillsammans på den här resan.

Och här summerar jag VM i krönikeform.

En inställd spelning är också en spelning, myntade en gång Ulf Lundell.

Och en inställd match är också en match – åtminstone för mig.

Klockan 14.00 i dag är det nedsläpp mellan Tre Kronor och Tjeckien i VM-semifinalen.

Kommer jag att se matchen?

Nej, för samtidigt som guldchanserna för två av nationerna begravs - Ryssland-Tyskland följer ju som efterrätt – så är jag sysselsatt med ett bröllop (vi kan kalla brudgummen för Daniel, men frågan är om vi längre kan kalla honom för hockeyintresserad).

Nåväl, det är inte var dag man har förmånen att få närvara vid en sådan högtidsstund, och jag hade trots allt inga problem med att tidigt prioritera i almanackan – där det en dag som denna också existerar en CL-final i fotboll och ett Göteborgsvarv, som jag nu missar att lufsa runt i efter fem raka starter. 

Det minsta jag därför kan bidra med till dig, kära läsare, är ett finaltips. Att Ryssland slår Tyskland behöver man inte vara expert för att kunna lista ut, men Tre Kronor-Tjeckien känns knivigare. Jag håller i alla fall Tre Kronor som knapp favorit, och tror att lagets stegrande form, stabilitet och effektivitet i turneringen talar för blågult i finalen.

Med allt detta sagt är jag i stället tillbaka här på bloggen i morgon – söndag är ingen vilodag varken för mig eller för VM-spelarna som får vara med till det bittra (?) slutet.

Kvartsfinalen mot Danmark blev en ungefär lika bekväm resa för Tre Kronor som det fanns anledning att vänta sig.

Just tack vare att Tre Kronor så länge det var match inte uppträdde bekvämt – utan kom ut med rätt attityd och koncentration i alla spelformer. Att Tre Kronor grundlade segern med att gå ifrån till 3-0 med ett mål i powerplay, ett mål i spel 5/5 och ett mål i boxplay kändes symptomatiskt.

Jag lovade i Nyhetsmorgon i morse att raka av mig skägget om Tre Kronor skulle förlora, men jag kände mig aldrig orolig över att tvingas visa mig utan ansiktsbehåring (tycker du att jag är ful som jag är kan du skratta dig lycklig över att du sluppit se mig slätrakad).

Halvmätta danskar – som ändå lär och bör bli hyllade som nationens nya sporthjältar hemma på Ströget efter sitt sensationella VM – blev en munsbit för Tre Kronor. Trots att det som väntat aldrig stack iväg till tvåsiffrigt som i VM-genrepet, hade Tre Kronor fullständig kontroll över skeendena utan att för den skull bjuda på några extravaganser.

Det var bara efter den sena 2-4-reduceringen som Danmark fick lite tryck på Tre Kronor, men då var det så dags.

Jacob Markström blev som väntat utbytt mot Jonas Gustavsson i det svenska målet, och med facit i hand var det tur.

Nog för att jag är fullständigt övertygad om att Tre Kronor hade avancerat till semifinal även med den lika kompetente Markström i mål, men det hade varit ytterst olyckligt om Tre Kronor tvingats skifta målvakt strax före nedsläpp på grund att Markström nu skadade sig vid fotbollsspel.

Ytterligare ett bevis på att hockeyspelare inte ska spela fotboll.

(I sommar har någon kommit på den tokroliga idén att Färjestad och Frölunda ska möta varandra i fotboll – hur många skador resulterar det i?)

Jesper Damgaard – noll mål på hela säsongen i allsvenskan med Malmö! - hindrade nu Sverige från att hålla nollan för tredje VM-matchen i rad, men det var mest kosmetika.

Individuellt var det mest betydelsefulla Tre Kronor fick med sig att både Marcus Nilson och Linus Omark äntligen fick spräcka sina målnollor – det såg ut som att båda blev av med en kylskåp av våndor som de burit på axelskydden.

Nu väntar Tjeckien för Tre Kronor i semifinalen på lördag.

Jag såg förlängningen i kvartsfinalen mellan Finland och Tjeckien, och det går inte att säga annat än att Finland inte tog chansen.

Finland hade ett powerplayläge med spel 4/3 som slarvades bort å det grövsta.

När det sedan gick till straffar förstärktes känslan att vi skulle gå miste om drömsemin Sverige-Finland.

Och mycket riktigt; Jarkko Immonen var den ende finländaren som lyckades överlista Tomas Vokoun i Tjeckiens mål.

Inför en semifinal mot Finland hade jag känt mig betydligt mer trygg med Tre Kronors möjligheter att nå final.

Tjeckien, anfört av den väldige Jaromir Jagr, må vara på nedgång totalt sett som hockeynation och är mer oberäkneligt. Vi ska också komma ihåg att Tjeckien är det enda lag som slagit Tre Kronor i årets VM.

Läskigt läge, alltså, för Tre Kronor och jag tycker nu det känns vidöppet vem som får spela final mot Ryssland på söndag.

Tre Kronor går från klarhet till klarhet i detta VM.

Schweiz avslöjade förvisso redan i går – med att förlora mot Norge – att laget sannolikt har bränt sitt bästa krut i turneringen (tack vare att Tyskland väntar i kvarten lär det likafullt bli semifinal för Schweiz).

Men Tre Kronor gjorde ändå finfina 5-0 i gruppfinalen, och insatsen underströk att det här allt mer håller på att växa ihop till ett effektivt lag.

Jag saknar fortfarande de absoluta offensiva toppspelarna som krävs – eller åtminstone ska krävas – för att gå hela vägen på den här nivån.

Positivt i det avseendet var nu att Tony Mårtensson steppade upp med tre mer eller mindre magnifika målgivande passningar (eller var han till och med målskytt på sista målet?).

Mårtensson hittar allt bättre kemi med Magnus Pääjärvi-Svensson i den svenska förstakedjan, där Marcus Nilson dock fortfarande bara existerar på papperet.

Jacob Markström var en annan kraftig plusvariant. Hans öde blir nu högst troligt att hålla nollan – och petas i nästa match.

För inte väljer väl Bengt-Åke Gustafsson bort Jonas Gustavsson i torsdagens kvartsfinal mot Danmark?

Jag kommer inte att haka på nån skrämselpropaganda inför den matchen. Sverige vann VM-genrepet över Danmark med 10-3, och även om jag inte tror på samma utklassningssiffror nu så finns det inte på världskartan att lillebror slår storebror i en sån match.

I så fall väntar, förhoppningsvis, en annan av Tre Kronors nordiska småbröder i semifinal. Jag har Finland som favorit i kvarten mot Tjeckien. För Tre Kronor skulle det också öka chanserna till ett VM-silver; Finland vinner aldrig över Sverige när det verkligen gäller, medan luriga tjecker är en betydligt mer vansklig motståndare (enda laget som slagit Tre Kronor i detta VM, för att ta ett färskt exempel).

Om vi avslutningsvis också plockar av de blågula glasögonen, så blir Ryssland-Kanada såklart den häftigaste kvartsfinalen.

Stjärnspäckade Ryssland lär vara ruskigt revanschsuget efter det senaste stormaktsmötet, minns knocken i kvartsfinalen i OS, och jag kan inte tänka mig annat än att Ryssland åker raka vägen mot final – mer eller mindre utan att passera Schweiz i semifinal.

Det jag är mest nyfiken på är om Kanada kommer att fortsätta vara dåliga förlorare – i dubbel bemärkelse.

Skräll-VM fortsatte med att Tre Kronor slog Kanada – sånt händer inte direkt varje år.

En imponerande insats med denna VM-upplagas mått mätt mot ett svagt Kanada, som faktiskt har ännu färre OS-spelare i Tyskland (en) än Sverige och bjöd frikostigt med en ihålig Mason i mål.

Tre Kronor spelade med högre tempo, bättre idéer och mindre misstag. Ungtupparna höll sig också kyliga när kanadickerna på klassiskt manér försökte mucka gräl och flytta fokus, för att på så sätt komma in i matchen.

Matchens tre stjärnor i min bok:

1/ Jonas Andersson. Två påpassliga mål. Fortsatt bra fart och intensitet. Spelade definitivt till sig ett NHL-kontrakt ikväll.

2/ Jonas Gustavsson. Monsterklass när Kanada jagade reducering. Stor, tät och trygg. Bådar gott inför fortsättningen med en het målvakt.

3/ Michael Nylander. Dan gamle är inte slut som artist. Pigg i både tanke och ben. Viktigt att en rutinerad spelare kliver fram och är en av lagets bästa spelare i ett så här oerfaret lag.

Enligt Viasats rinkreporter Niklas Jihde kallade Bengt-Åke Gustafsson kanadensarna för “dom där clownerna”. Om det stämmer (“Bengan” skyllde själv på Roger Rönnberg) så var det lika kul som att segern föder medaljförhoppningar för Tre Kronor.

Det blir allt mer tydligt att detta VM består av två divisioner; först kommer Ryssland, sen ingenting och därefter resten av klungan.

I den ingår Tre Kronor, och risken att drabbas av ryssen i kvartsfinal är nu dessbättre eliminerad.

Gruppfinalen mot Schweiz på tisdag blir inte lätt, och den avgör om Tre Kronor vinner gruppen.

Det är klart att det skulle kännas behagligt med en kvartsfinal mot Tyskland/Danmark/Slovakien från den andra gruppen.

Men Slovakien slog ju oss i OS-kvartsfinalen, invänder kanske vän av ordning (eller nån annan av mina bloggläsare).

Jag vill ändå hävda att en VM-upplaga av Slovakien inte duger till att slå Tre Kronor. I Slovakien sjunker kvaliteten dramatiskt när inte de bästa är med; ett b-betonat svenskt lag kan svara upp betydligt bättre.

Allt upp till silver känns nu möjligt för Tre Kronor, och om vi ska vara ärliga säger det mest om vilken nivå turneringen håller som helhet.

Andra sidan på myntet är att det öppna fältet nu kittlar mer än vanligt inför kvartsfinalerna.

I den mån Tre Kronor har haft några medaljchanser i detta VM, kändes det som att dessa flög sin kos denna Kristi himmelfärdsdag.

Tre Kronor förlorade mot ett svagt Tjeckien, som nästan drabbats av samma mängder av spelaravhopp inför turneringen, och plustecknen är svårfunna.

Erik Karlsson, vars fräcka och offensiva stil jag egentligen gillar, lär inte längre höra några högljudda hyllningskörer efter att ha burit skuld till de tjeckiska kontringsmålen som i princip båda två kom i svenskt powerplay.

Men det mest alarmerande med Tre Kronors insats var inte ett par kostsamma individuella misstag här och där – det värsta var att detta första test mot mer kvalificerat motstånd avslöjade att Tre Kronor är inte är bättre än så här.

Det fanns, till skillnad från i matcherna mot Norge och Frankrike, inga direkta brister i den svenska inställningen. Den spelmässiga prestationen var också, sett till det rätt grådaskiga lagets nivå, faktiskt helt okej.

Den smärtsamma sanningen är att Tre Kronor ville – men inte kunde.

Det blir en rysare för Tre Kronor först och främst bara att ta sig till kvartsfinal. Ingen av de kommande matcherna i andra gruppspelet mot Lettland (fredag), Kanada (söndag) eller Schweiz (tisdag) känns i det här läget som någon given trepoängare – och levererar Tre Kronor inte resultat nu räcker det inte heller till att bli bland de fyra bästa av sex på sin halva.

För mig känns nu det mest troliga att Tre Kronor blir fyra i gruppen. Det betyder med all sannolikhet Ryssland i kvartsfinal – och godnatt.

Bengt-Åke Gustafsson måste avslutningsvis också få en ny släng av sleven.

Det är givetvis inte “Bengans” fel att Mattias Weinhandl tvingades åka hem skadad, eller att Marcus Nilson nu rammade Jimmie Ericsson med illavarslande knäskada för den sistnämnde som följd.

Men “Bengans” fäbless för att prioritera backar före forwards i trupputtagningen (minns konstiga satsningen på 8+12 i OS) ligger ändå bakom att han nu står där med bara elva spelbara forwards.

Risken är således uppenbar att “Bengan” tvingas matcha ur backöverflödet för att täppa till luckorna på kedjeplats.

Något som backar chanserna ytterligare för ett kul VM-slut för både “Bengan” och Tre Kronor.