Tio omgångar brukar vara det första riktmärket på vart elitserien egentligen är på väg under innevarande säsong.
Nu är vi där, och Modo och Timrå parkerar under kvalseriestrecket - med lika få poäng och där målskillnad gör Modo ännu sämre.
Det är naturligtvis inte godkänt på nåt ställe i Västernorrland.
Om man ska särskilja de båda, så tycker jag faktiskt att Timrås sportsliga fiasko hittills i höst större är än Modos.
Kring Modo finns det trots allt åtminstone vissa förmildrande omständigheter.
Framför allt handlar det om besvärande långtidsskador – på riktigt tunga nyckelpjäser.
Jag menar, ett lag som plötsligt får stjärnor som Niklas Sundström och Andreas Salomonsson borta på obestämd tid, utöver en massa annat skade- och sjukdomselände, måste man ju tycka lite synd om.
Timrå har däremot – kors i taket – knappt haft en enda skada hittills i elitserien. Pär Styfs ryggont efter att ha åkt för mycket liggbuss i södra Sverige platsar på topplistan över skador – då hajar ni nivån.
Frågan är dessutom hur stark Challe Berglunds status som tränare verkligen är i och kring Timrå.
Efter mitt blogginlägg efter förlusten hemma mot Djurgården i går, där jag ifrågasatte Challes framtid i Timrå, har jag i skrivande stund inte fått ett enda (!) ilsket mejl från klyktattarland.
Som regel brukar annars uppretade supportrar kasta sig över tangentbordet, för att rycka ut till försvar för de sina, så fort jag riktar kritik i någon riktning.
Expressen har i dag en intressant artikel som belyser att allt uppenbarligen inte är som det ska i den sportsliga ledningen hos Timrå:
-Jag var inte ens intresserad av Mathias Månsson, säger Challe Berglund till tidningen.
- Jag vetinte varför han säger så. Vi var överens om att vi skulle ge Månsson ett kontraktsförslag, kontrar sportchefen Stefan Lindqvist.
Challe underkänner ju förresten till och med sig själv, genom att efter Djurgårdsmatchen säga:
- Jag tycker att vi har ett bra lag, men vi får inte ut så mycket av laget.
