Jag orkar inte hetsa upp mig så hemskt mycket över det faktum att det krävdes tur för Tre Kronor att hålla undan till uddamålsseger mot Frankrike.

När det gäller den korta matchanalysen drar jag kalkerpapper från vad jag skrev efter premiären mot Norge:

Dåligt spel – bra resultat.

Vid dagens ände i en VM-turnering är det trots allt poängen det handlar om – och inte målskillnad.

Positivt är att Tre Kronor fortfarande inte tillhör stornationerna som gått på en mina mot en mindre nation.

Negativt är att det här slöa, slappa, likgiltiga och – i viss mån och vad värre är - skicklighetslösa Tre Kronor inte direkt föder några större framgångsförhoppningar när den svårare delen av VM nu startar.

Individuellt ritar jag bara ut (ett litet) utropstecken bakom den svenska fjärdekedjan, där det var kul att se en spelsugen Micke Nylander komma in för spel i sitt tionde världsmästerskap, bredvid Andreas Engqvist och Jonas Andersson. Den för den bredare svenska hockeypubliken tämligen okände Andersson har tagit med sig sitt frejdiga spel från Finland och KHL som, om han nu fortsätter i samma stil, faktiskt mycket väl kan ta honom till en ny chans i NHL.

Det jag irriterade mig mest på var, återigen, Bengt-Åke Gustafsson – framför allt för att den svenske förbundskaptenen valde att inte valde att använda sin sista (?) NHL-förstärkning trots att han nu var på plats i Tyskland.

Jonathan Ericsson ville inget hellre än att få göra VM-debut – men Bengt-Åke lät honom sitta på läktaren.

Det hade naturligtvis varit bättre att Jonte hade fått komma in i skiten direkt, learning by doing, och stöka av debuten redan före den besvärligare matchen mot Tjeckien på torsdag.

Men det allra konstigaste var Bengt-Åkes motiv till beslutet – att Jonte inte på en dags teori skulle hinna lära sig det svenska spelsystemet.

För är det något Bengt-Åke inte är förknippad med, så är det just ett komplicerat spelsystem.

Från sin egna aktiva karriär kännetecknades Bengt-Åke dessutom av att han var en spelare som rätt bekymmerslöst la de taktiska ritningarna åt sidan, plockade klubban ur stället, och bara gick ut och lirade.

Det hade gjort alla gott om Jonathan Ericsson helt enkelt fått göra samma sak.

Tre Kronors VM-premiär mot Norge är inte värd att ödsla så många tangenttryckningar på.

I korthet: Tre Kronor spelade dåligt, men fick med sig ett bra resultat (och nyttan av en skyttekung som hittade målet igen).

Det jag slogs mest av vad i stället hur sur och tvär Bengt-Åke Gustafsson var – han visade upp sitt sämsta tv-ansikte i Viasat både före och efter matchen.

Bengt-Åke borde genast gå en kurs i mediaträning hos – Charles Berglund.

För ni minns väl hur Challe i vintas gjorde en helomvändning i sitt uppförande gentemot media, när han plötsligt slutade vara den där killen som tog varje möjlighet att förolämpa journalister och motståndare (och fanns det ingen möjlighet – ja, då gjorde han det ändå).

I stället blev Challe trevlig mot allt och alla, och på köpet började Timrå dessutom vinna. Det gällde ju att skaffa sig ett nytt jobb nästa säsong, och Challe hamnade till slut till och med hos Timrås ärkerival Modo.

Så om Bengt-Åke nu slår an ett lite trevligare tonläge, så kan han inte bara få ett kul slut på sin sejour som svensk förbundskapten – då kanske han till och med kan få ett bytt jobb i, säg, Finland.

Jag har roat mig med att rösta fram Sveriges officiella All star team 2009/10.

Omröstningen ska inte förväxlas med den nyss avslutade All star team-omröstningen här på hockeykanalen.se – den behandlade vad som skett i elitserien den här säsongen och där var även utländska spelare valbara.

För 52:a året i följd röstar svenska hockeyjournalister fram säsongens främsta svenska spelare, baserat på vad de presterat i svenska klubb- och landslag.

En kul grej som jag alltid brukar bidra till. Även om jag inte gillar att förbundet, när All star teamet sedermera presenteras, premierar att man ska rösta så lika som möjligt som alla andra.

Jag går min egen väg, där “bäst när det gäller” är ett genomgående tema för gossarna som platsar hos mig – eftersom det är en egenskap som jag värdesätter oerhört högt hos spelare.

Nåja, färdigpladdrat för nu, här har du min sextett svart på vitt:

Målvakt: Stefan Liv, HV71.

Högerback: Magnus Johansson, Linköping.

Vänsterback: David Petrasek, HV71.

Högerforward: Jimmie Ericsson, Skellefteå.

Centerforward: Johan Davidsson, HV71.

Vänsterforward: Jimmie Ölvestad, Djurgården.

Efter att ha sett Tre Kronor mot Danmark – och skrivit den här krönikan inför VM – så fortsatte min tv-kväll med att efterhandstitta på Manchester City-Tottenham.

City är mitt gäng när det kommer till engelsk fotboll. Den kärlekshistorien tog sin början i Burträsk för 20 år sedan, när jag fick se City live för första gången (och intervjua Niall Quinn – bara en sån sak).

Det låg ohyggligt mycket i potten i och med att ett av lagen nästa säsong stod inför möjligheten att få debutera i Champions League-sammanhang.

Jag var hela tiden rätt säker på att City, som var mer piskat att vinna, inte skulle vinna. Även om Tottenham också är ett klassiskt losergäng, så känns City snäppet vassare i den grenen.

Och mycket riktigt – med mindre än tio minuter kvar dök en gänglig kille som har spelat svensk division II-fotboll upp och nickade Tottenham till himlen och City till helvetet (nåja, Uefa-cupen då).

Därmed är det enda återstående nöjet i Premier League reducerat till att se Manchester United förlora ligatiteln på söndag.

Mina tankar började under matchens gång vandra iväg mot riktningen pengar – inte bara för att jag passade på att skicka en faktura samtidigt som jag hade ett öga på tv:n (karlar kan göra två saker samtidigt).

För både City och Spurs har tagit sig till positionen att slå sig in bland Big Four av en enda orsak – pengar.

I Citys fall, om vi ska vara ärliga: en helvetes massa pengar, inpumpade av shejker av riktigare sort än de där skojarna Svennis råkade ut för. Varför köper förresten inte världens rikaste fotbollsklubb in ännu bättre spelare och ser till att laget åtminstone är bäst i England?

Frågeställningen kan tyckas provocerande, och vi gillar att både skriva och ta del av vackra idrottssagor med rosenröda kinder, friska kämpatag och när dom fattiga vinner över dom rika – för det händer ju då och då.

Men det är inte lika spektakulärt att berätta det som oftast sker; nämligen att en serietabell i slutändan oftast stämmer väldigt väl överens med en pengatabell. Tråkigt men sant.

Ungefär med samma logik som att en stor plånbok, fullt logiskt, är en av de främsta faktorerna bakom SM-guldet för HV71.

Eller att Färjestad ser ut att bli att räkna med i guldstriden igen nästa säsong – tack vare att man handlat in några riktigt tunga förstärkningar.

Jag vill minnas att den cyniske Silvio Berlusconi förr i tiden, när Milan var rikast och bäst i fotbollsvärlden, hade som sin framgångsstrategi att ”skaffa så bra spelare som möjligt och en tränare som förstör spelarna så lite som möjligt”.

Så min poäng, i korthet:

Stålar snackar – allt annat är skitsnack.

LG Hockey Games modell 2010 blev ingen minnesvärd historia ur blågula ögon sett; Tre Kronor hamnade sist i hemmaturneringen efter en frustrerande måltorka, och Globen var nästan lika dåligt besökt som en allsvensk fotbollsmatch i mängden.

Efter strömavhoppen från (NHL-)spelare går Sverige inte in i VM i Tyskland med något favoritskap alls på sig.

Det krävs mer spetskompetens offensivt för att Tre Kronor ska kunna hota om några av de ädlare medaljerna.

Även om Bengt-Åke Gustafsson tänkt lämna några platser i truppen öppna tills vidare, är frågan om det kommer några ytterligare förstärkningar där bortifrån.

Många ställer nu hoppet till ett, med Red Wings-mått mätt, tidigt uttåg för Detroit. Själv är jag inte ens helt övertygad om att notoriska Stanley Cup-losern San José tar hem den matchserien – 2-0-överläget i matcher till trots.

Och om Detroit blir utslaget – vad är det då som egentligen talar för att hela svenskkolonin plötsligt kastar sig på första bästa flygplan över Atlanten?

Tyvärr har jag en känsla av att det inte är så mycket att hoppas på med Lidas, Zäta & Co i så fall.

Mest kittlande vore det onekligen om Vancouver skulle åka ut mot Chicago – dels för att Sedinarna skulle kunna bli en gigantisk VM-boost för Tre Kronor, dels för att få ta del av utgången av Bengt-Åke Gustafsson vs Mikael Samuelsson 2.0.

Om nu “Bengan” tycker att Sveriges näst bäste målskytt i NHL skulle platsa i den här landslagsskapelsen?

LG Hockey Games spelas normalt i februari, men är nu på grund av (tack vare?) OS flyttad till att i stället avgöras detta veckoslut.

Det betyder att det i år blir en extra VM-kittling över säsongens stora landslagsturnering på hemmais.

VM i Tyskland startar nästa helg, och det finns en hel del nyfikenhet kring Tre Kronor med individuella frågetecken som ska rätas ut på det ena eller andra sättet.

När det är en sedvanlig strömflod av “nej tack” från NHL-svenskarna – jag misstänker att det inte hade hjälpt Tre Kronor särskilt mycket även om Lidström inte hade skjutit Detroit vidare i Stanley Cup i natt – blir nu det mest spännande att se hur många juniorer som verkligen slår sig in i VM-laget.

I skrivande stund är det sex juniorer som har chansen: Jacob Markström, Oliver Ekman-Larsson, David Rundblad, Victor Hedman, Erik Karlsson och Magnus Pääjärvi-Svensson.

Det är inte alls otroligt - nästan snarare troligt – att hela sextetten får hänga med till Tyskland. Markström är given och konkurrensen på backsidan inte mördande. På forwardssidan blir det desto tuffare om tröjorna, och Pääjärvi-Svensson känns som en kantboll.

Inför sitt sista uppdrag som svensk förbundskapten, gör Bengt-Åke Gustafsson under alla omständigheter en sällan skådad charmoffensiv och föryngring i landslaget.

Angenämt, självfallet.

Men jag misstänker att det handlar mer än om kvalitet – här får “Bengan” ett ypperligt tillfälle att delvis bli ihågkommen som coachen som släppte fram några svenska supertalanger för VM-debut.

Ungefär som han gjorde förra OS-året 2006, när en Nicklas Bäckström blev vår både yngste VM-spelare och vår yngste världsmästare genom tiderna i och med att han fick chansen att uppträda på VM-scenen i Riga bara 18,5 år gammal. Utan att “Bäckis” där och då, om vi ska vara ärliga, egentligen var mogen den uppgiften och mil från den världsspelare han är i dag.

Själv missar jag festligheterna i Globen - jag är i stället i färd med att packa min lilla väska för att avsluta min vecka med några dagars efterlängtad fjällsemester i Björkliden.

Vi hörs och ses – om inte irl – antingen på Twitter eller här i bloggen igen efter helgens övningar.

Så har då Modo presenterat Charles Berglund som sin nye tränare, och det är inte utan att jag tycker att det känns buskul.

Nej, Challe var helt uppenbarligen inte nära att vara Modos förstaval.

Ja, Challe hämtas direkt från ärkerivalen Timrå (familjen ska bo kvar i Sundsvall och sonen Emil ska gå på Timrås hockeygymnasium).

Och om Challe blir den bästa tränaren för Modo av de tillgängliga alternativen återstår också att se – att Challe trots allt har tagit Timrå till tre raka slutspel är ingen dålig start på en huvudtränarkarriär på elitnivå som kan bli lång och framgångsrik.

Hur som helst tycker jag att det det känns hur kul som helst (se där, jag lyckades klämma in ett Ö-vikstalessätt mitt upp i alltihopa) att Challe och Modo nu ska ingå äktenskap.

Helst önskar jag att Challe nu ska återgå till att vara den där tränaren han var i Timrå före han under elitseriespurten började koncentrera sig på att vinna matcher parallellt med att vara glad och tillmötesgående mot allt och alla, eftersom det då primärt handlade om att skaffa sig ett nytt jobba för honom någonstans.

Jag menar alltså den mer gamle Challe, som oftast var ruggigt vresig mot alla som kom i hans väg – egna spelare, motståndare, domare och journalister.

Tänk bara att få se och höra Challe drabba samman med Niklas Sundström. Två griniga vinnarskallar som behärskar konsten att tjura ihop om det inte går som de tänkt sig.

Det är såna här gånger man verkligen önskar att Malmös gamla tv-såpa “Percys Pågar” skulle få nytt liv i Örnsköldsvik.

En webbkamera uppkopplad 24/7 inifrån Modos omklädningsrum skulle bli en minst lika stor succé som Challe himself.

Jag tog den här bilden från pressrummet ner mot spelarparkeringen utanför Kinnarps Arena i samband med en av SM-finalerna mellan HV71 och Djurgården.

Du upptäcker säkert ett “fel” – alltså bilen som står parkerad tvärtemot alla andra.

Ägaren är Johan Davidsson, som alltså backar in när han ska parkera.

En fotograf som jag dryftade detta med trodde att det var för att Davidsson ville flasha med “L”-märket.

Det vore högst olikt HV-kaptenen, så jag lutar i stället åt att den nyblivne fyrfaldige svenske mästaren i stället vill säkerställa att han kan ta sig ut från parkeringen på snabbast möjliga sätt.

Davidsson är ett steg före i tanken – även utanför isen.

Jag följde den sjätte och sista SM-finalen på tv (du läser min guldkrönika här på sajten).

Efteråt slogs jag av att jag aldrig – inte ens bland andra mästarlag som gjort saken klar på bortaplan – kan minnas att jag har sett ett så återhållsamt och behärskat guldfirande som HV:s på isen på Hovet.

Martin Thörnberg var inne på förklaringen i intervjun med Claes Runheim i omklädningsrummet efteråt, att det fanns en rädsla för vad Djurgårdssupportrarna skulle hitta på och att det också – tragiskt nog - haglade in mynt denna gång.

Det var förstås också fruktansvärt ovärdigt av DIF-supportrarna att bua när Johan Davidsson fick lyfta Le Mat – i stället för att, som sig bör, hylla mästarlaget (vid sidan av sitt eget lag, för en lysande säsong som slutade med en sensationellt silver).

Men det lär bli värre framåt natten i firarväg för HV, och som Stefan Liv sa:

- Nu ska vi fira med våra supportrar där hemma, för de fick ju inte komma hit och uppleva det.

Liv sa också en annan skön sak som många av oss andra länge sagt:

- Jag är fan bäst när det gäller.

Djurgården förtjänar applådåskor för sin säsong.

Från att ha varit utanför slutspel tre av de fyra senaste säsongerna, så spelar Djurgården nu plötsligt SM-final igen.

Däremot är det tydligt att organisationen inte har hängt med i samma takt som framgångarna på isen.

För att Djurgården, som en ren hämndaktion, portar HV-supportrarna från lördagens final är omoget och beklagligt – och sätter såklart fingret på att Hockeyligan från och med nästa säsong tyvärr inte kan släppa den här typen av beslut till respektive förening, utan måste låta det passera via någon central och opartisk instans.

Det vore bättre om Djurgården i stället la överskottsenergin på att verkligen rensa upp i träsket bland de egna supportrar som bevisligen kastar in en massa föremål på isen.

Att det är infekterad stämning mellan klubbarna råder det inget tvivel om. Efter fjärde finalen i onsdags stod jag i pressrummet och fick bevittna hur en fly förbannad man i DIF-kavaj flög på HV:s pressansvarige Daniel Wengel för att han inte fick komma in och lyssna på Janne Karlssons och Hardy Nilssons artighetsfraser (på alla andra arenor är det alltid allt möjligt löst folk på presskonferenserna, som jag personligen tycker ska vara till för journalister och inga andra).

Efter torsdagens final surrade jag en stund med HV-keepern Stefan Liv, och han hoppades innerligt – under denna bortamatch mot Djurgården – slippa få samla ihop pengar till en ny bil med nya mynt som slängs in på isen.

Liv gillar också att HV, till skillnad från senaste Stockholmsbesöket, nu valde att bussa upp först under matchdagen – trots risken att “sitta kvar i bussen” när pucken släpps:

- Vi får visserligen facit vad som är bäst först efter matchen. Men jag tror det gör oss gott med en extra dag med familjen. Det har varit så mycket på slutet att vi knappt varit hemma nånting.

Guldet hem till Jönköping i afton då?

Jag tror inte det.

Det känns som att allt avgörs först i en sjunde och sista final i Jönköping på måndag.