Det var mycket glädje, och lättnad, i HV:s omklädningsrum efter att 0-3 förvandlats till 5-4 (men ingen var nöjd och det andades inte ett ord om att det kan bli guldfest på lördag).

Allra gladast bland HV-gossarna: David Ullström.

Kvällen till ära fyllde Ullström 21 år, och han drog också igång målskyttet för hemmalaget med sitt enormt energigivande 1-3-mål.

Fast Ullström minns mer slutet än början på HV:s målfest:

- Jag tackar Martin Thörnberg för att jag fick den bästa födelsedagspresent jag kunde önska mig.

HV-klacken stämde upp i födelsedagssång, men Ullström vågade inte hoppas att den riktades till honom:

- Jag tror det var en legend i klacken som också fyllde år. Så jag vet inte vem den var menad till…

Jag frågade också hur Ullström låg till på tårtfronten.

- Vi brukar inte ta med tårta till omklädningsrummet när vi fyller år. Så jag får ta igen det hemma…

Mest omsvärmad av vinnarna i Djurgården var såklart Marcus Krüger, som flera gånger fick stå och berätta om sitt “vikitgaste mål i karriären”.

Krüger & Co i Djurgården skulle sen knalla över från Kinnarps Arena till närliggande Scandic Elmia, och Krüger räknade inte med någon snabb somning.

- Jag delar rum med (Jacob) Josefson. Vi kommer säkert att zappa runt och kolla på tv ett tag. Sen surrar vi och somnar efter ett tag när det blir tyst. Förhoppningsvis får vi lite sovmorgon…

Jag frågade också Krüger om vem som chefar över fjärrkontrollen i rummet:

- Det gör jag. Men Josefson bestämmer över datorn och musiken.

Jag hade trott och hoppats att detta skulle bli en slags skön mellandag i finalkriget mellan Djurgården och HV71; lite eld upphör från de sorgliga publikincidenterna som lagt lite sordi på den annars härliga stämningen kring kampen om guldet.

Men efter gårdagens inferno i Globen och inför morgondagens fortsättning i Kinnarps Arena - inför vilken DIF-styret på ett modigt och berömvärt sätt tagit ansvar och bommat igen bortastå efter de skandalösa scenerna i lördags – känns det nu, för att använda ett aktuellt språkbruk, som att kastas ur askan in i elden när jag slår upp dagens Expressen.

Där levererar nämligen DIF-ordföranden Mats Larsson några fullständigt katastrofala uttalanden, efter att några av de egna fansen skämt ut sig med att kasta in saker på isen vid upprepade tillfällen och till slut på ett sätt som gjorde att Djurgården vann extra fördel av detta med en extra (lång) timeout före det sena kvitteringsmålet.

Här är det mest iögonfallande som Larsson säger i Expressen:

- Det är ju så här det ska vara.

- Det är inget konstigt i att publiken reagerar efter ett högst diskutabelt domslut.

- Med tanke på målet vi fick bortdömt senast var det ju märkligt att det inte ens ringdes på det här.

De två sistnämnda uttalandena vittnar om att Mats Larsson bör läsa igenom regelboken åtminstone en gång till.

Alla tre uttalandena vittnar om en man som inte kunnat hålla sina känslor i styr efter att han med största sannolikt fått se guldet försvinna – både sportsligt och ekonomiskt.

Men det försvarar förstås inte det minsta att Mats Larsson går ut och försvarar fansens beteende.

Tvärtom – sådan herre, sådan hund. Dessa uttalanden från Djurgårdens högste förtroendevalde gör det ju plötsligt legitimt för att bete sig som, för att använda djurgårdarnas eget språk, “gnagarsvin” på läktarna.

Nej, jag tror inte för en sekund att Larsson är felciterad – kvällstidningarna är alltid oerhört noggranna med att citaten ska vara korrekt återgivna och bandar oftast sina intervjuer.

Nu förväntar jag mig först och främst att Larsson ber om ursäkt för sina klavertramp, och går ut och tar tydligt avstånd för läktarkaoset.

Sedan förväntar jag mig också att förbundet sätter ner foten – motar man nu inte Olle i grind med hur man får uppföra sig på läktaren och inte, så är risken överhängande att den smutsiga svans Stockholmshockeyns pånyttfödelse drar med sig gör att fotbollens huliganproblem snart flyttat inomhus.

Och, precis som jag var inne på i min blogg och på min Twitter i går, så har ju faktiskt fotbollsförbundet varit en föregångare med nolltolerans mot att kasta in föremål på planen.

Mitt recept för att bibehålla en god läktarkultur och eliminera en dålig dito?

Kasta ut och stäng av dem som förstör – länge.

Och om supporterklubbarna och dess positiva krafter inte är samarbetsvilliga med att peka ut troublemakers i de egna leden, så är det enda raka tyvärr bestraffningar av kollektiv art.

AIK:s publikskandaler har varit en trist följetong.

Nu är det tråkigt att – efter en på alla andra sätt fantastisk final som jag krönikerat om här på sajten – tvingas sitta i Globen och skriva att inte heller storebror Djurgårdens supportrar kan sköta sig.

Det blev en besk eftersmak efter allt som regnade in på isen före och under den tredje finalen; papper, cola, snus och Gud vet allt.

HV-tränaren Janne Karlsson konstaterade på presskonferensen att det långa spelavbrottet efter 0-1-målet gav Djurgården “en fem minuter lång time out” och möjligheter att samla trupperna till det kvitteringsmål som också kom.

Brott lönade sig, alltså.

Om det hade varit en fotbollsmatch i Stockholm där det kommit in grejer på planen, så hade matchen avbrutits – det har vi flera färska exempel på.

Jag dryftade elände med HV-kaptenen Johan Davidsson efteråt, och Davidsson sa:

- Det är tråkigt det som händer. Dålig planering. Det tar så mycket tid och kraft. Det blev ett långt break där, och vi tjänade i alla fall inte på det. Det var faktiskt snack om att de skulle tömma Globen och bryta matchen, och det hade inte varit roligt om vi tvingats vara med om det.

Förbundet måste nu förstås agera och döma ut ett rejält straff för Djurgården - så att det görs mycket tydligt att publiken helt enkelt inte får bete sig på detta viset.

Jag har tillbringat lördagen i Globen som konferencier vid SM-finalerna i innebandy.

Alltid en festlig tillställning, och damfinalen blev till att börja med en galen grej.

Iksu hämtade upp 1-5 till 6-6 mot Rönnby – och efter en mållös förlängning var det sen Rönnby som hade de mest iskalla nerverna när det kom till straffavgörande.

Herrfinalen blev en mer seg och avvaktande historia, men jag är icke desto mindre full av beundran av Storvreta som nu kontrollerade Caperiotäby och lyckades med det ingen annan lyckats med – att vinna i sitt första finalbesök.

Kul att jultomten tagit plats i den maffiga Storvretaklacken, och jag funderar om han tog bilen från Rovaniemi eftersom luftrummet väl även är stängt för flygande släde.

Efter att därefter sagt adjö till Globen med att hälsa till min konferencierkollega David Knutsson med orden “jag drar nu, David, du kan ta mina russin” (jag snodde den rakt av från Patrick Ekwall som hade mitt jobb för två år sedan), så hann jag tillbaka till hotellrummet för att knäppa på tv:n lagom till förlängningen i hockeyfinalen.

Som jag trodde, utjämnade HV till 1-1 i matchserien. Vad jag förstod så var det starkt av Djurgården och Stefan Ridderwall att studsa tillbaka efter en blytung matchstart.

Och även om Johan Davidsson brukar spela fram Jukka Voutilainen, och inte tvärtom, så kändes det inte alls som en skräll att HV fick sista ordet när det gick till övertidsavgörande – HV har nu fem segrar av fem möjliga i sudden death i årets slutspel.

Det lovar att bli festligt – igen – i Globen på måndag.

Incheckad på hotellet på Globen, och det är dags att summera en dag som jag inte i min vildaste fantasi blev som jag hade kunnat tänka mig.

Jag väcktes i (går) morse av ett sms som förkunnade att min förmiddagsflight Skellefteå-Stockholm var inställd, och jag uppmanades samtidigt att kontakta SAS.

Jaha, inga konstigheter, tänkte jag. Jag skulle visserligen missa det första av två jobbmöten i Stockholm, men det mesta av den skadan gick ju att reparera via telefon.

Men orsaken? Ett vulkanutbrott på Island?!

Nja, mina tankar gick i riktningen försenat aprilskämt, och jag hade inledningsvis ytterst svårt att tro att det kunde vara sant.

När jag nån timme senare fick besked av SAS att även eftermiddagsflyget blivit inställt blev jag lite mer kallsvettig, samtidigt som jag ombokade till sista chansen: kvällsflyget.

Ytterligare ett jobbmöte gick då upp rök – men jag trodde i alla fall att jag skulle hinna se den första SM-finalen på plats på Hovet.

Jag hann inte mycket mer än tänka tanken förrän nästa nackskott drabbade mig – allt flyg tills vidare inställt.

Jag började inse allvaret i - och konsekvenserna av - det som hänt på Island.

Tåg till Stockholm i stället? SJ bara skrattade åt mig när jag ringde.

Hyrbil till Stockholm i stället? Avis bara skrattade åt mig när jag ringde.

Så med alla andra färdmedel inställda/fullbokade, återstod bara alternativet att värma däcken på min egen Santa Fe.

08.00 fredagmorgon är det min förbannade plikt att infinna mig till tjänstgöring hos en annan uppdragsgivare i Stockholm, så det fanns helt enkelt ingen annan utväg än att – som jag fostrats i det militära – lösa uppgiften.

Så 80 mil och nio timmar i bil senare sitter jag här.

Första finalen fick jag under resans gång spisa via radion. Vad jag förstod av Magnus Wahlmans rappa refererande, och mellan L-G Janssons snörvlingar, så var det en hejdundrande tillställning där Djurgården vann välförtjänt i kraft av att ha varit fullkomligt överlägset i två perioder.

Och den fantastiska stämningen runt matchen gick rätt igenom min bilradio (nej, jag är inte bitter…).

Jag fick känslan av ett stockholmskt vulkanutbrott – både på isen och på läktarna.

Jag tror fortfarande på 4-2 i matcher till Djurgården, som nu lär hyllas sönder och samman på somliga håll.

Fast jag är rätt övertygad om att HV71 nu studsar tillbaka, och att det därmed står 1-1 i matcher när jag (äntligen) hoppar på detta finaltåg från och med final tre i Globen på måndag. 

Men före jag ger mig i kast med mer gummi, står desto mer plast på programmet.

Jag är konferencier i Globen vid lördagens SM-finaler i innebandy, och vi varvar upp redan under fredagen med en massa skojiga förhandsaktiviteter på Centralen.

Det sistnämnda är gratis och du är varmt välkommen.

Även om du inte tillhör den kategori som tvingas passera Centralen som en av de drabbade till följd av den där arga vulkanen på Island…

Tre Kronor spelade ikväll, lite i skymundan, sin första landskamp efter OS.

Bortalandskampen mot Schweiz var samtidigt första avstampet mot VM i Tyskland, och ni som inte såg matchen via SVT:s webb missade något.

Det var en kul, svängig match, där Tre Kronor svarade upp bra på bortaplan mot ett Schweiz (som numera är en bra hockeynation, det vet ni) med ett mer färdigt VM-lag än det svenska.

Trots att VM-intresset från NHL-svenskarna verkar svagt, skulle jag kunna tänka mig att det ändå inte blir mer än knappt tio spelare från detta Tre Kronor som får hänga med ända till VM-spel i Tyskland. Förutom förstärkningar där bortifrån, och eventuellt KHL, ska ju också spelare från SM-finallagen plus Linköping in.

Därför gäller det såklart att verkligen ta chanserna att visa sig från sin bästa sida i förpostfäktningarna, och det var det nu ett helt gäng som gjorde.

Kul till exempel att Jonathan Granström – han som behövde sisådär hundra matcher i Mora förrän han började göra mål i elitserien, ni vet – gjorde mål direkt i landslagsdebuten.

Och kul att David Rundblad – han som är en offensivt gudabenådad back i Skellefteå men som bara gjort ett mål på sisådär hundra elitseriematcher, ni vet – sånär gjorde mål direkt i landslagsdebuten (Michael Nylander fick till slut kvitteringsmålet som sedermera tog matchen till straffar).

I straffläggningen klev nu en tredje Tre Kronor-debutant fram. Magnus Pääjärvi-Svensson glänste med att sätta en Foppa-straff – eller ska vi för att vara ännu mer historiska benämna det Kenta-straff…?

Fast det allra fräckaste var att Linus Omark, som har så många trollerinummer i sin straffverktygslåda att plocka fram, till sist skrinnande fram och avgjorde hela skiten med att – dynga in ett slagskott rätt upp i krysset.

Så sätter man punkt.

I natt var det målgång för NHL.

Jag såg mitt New York Rangers falla på mållinjen - högst väntat men icke desto mindre smärtsamt - i do or die-matchen mot Philadelphia Flyers.

Det kändes för långsökt att Jody Shelleys styrning skulle räcka ända till ett segermål, och en storspelande  Henrik Lundqvist tvingades till slut kapitulera före full tid.

En billigt insläppt straff av Henke och en missad dito av Olli Jokinen senare så stod det klart att Rangers missar Stanley Cup.

En annan svensk blev i stället samtidigt King Henrik med hela hockeyvärlden.

Det är HUR STORT SOM HELST (jag skriker för att hela Sverige ska vakna och inse av vilken dignitet detta är) att Henrik Sedin vinner hela NHL:s poängliga.

Det har bara hänt en enda gång tidigare att en svensk har gjort det, när Peter Forsberg spurtade förbi Markus Näslund i kampen om Art Ross Trophy 2002/03.

När vi hade Foppa som gäst i “Trashtalk med Jonas & Johan” i höstas trodde han stenhårt på att Sedinarna skulle ta ytterligare ett kliv - och förklarade det framför allt med den sjukt hårda sommarträning tvillingarna la ner själ och hjärta i.

Dagen före i Örnsköldsvik hade vi spelat in Henrik Sedin som gäst i programmet – och han kom precis från ett av många tuffa fyspass med broder Daniel.

Målmedvetenheten var påtaglig, och i den mån det finns någon hemlighet bakom tvillingarnas storhet så tror jag just att det är drivkraften att verkligen göra allt som krävs för att bli bäst.

Jag har tyvärr sett många lovande hockeyspelare slarva bort vad som kunnat bli sportsligt väldigt framgångsrika och ekonomiskt ytterst lönsamma karriärer genom brist på tillräcklig hängivenhet.

Jag minns också i programmet att Henrik avslöjade att han och Daniel bråkar i båset under matcherna – och att lagkompisarna i Vancouver brukar hålla noggrann koll på den inbördes poängställningen mellan twinsen (inför säsongen låg de på exakt samma poängantal där borta!).

Jag gläds även över att Henrik, som stått aningen mer i skuggan av Daniel den här säsongen, verkligen bevisat att han också är en målskytt – och att han klarade sig väldigt bra på egen hand med att fortsätta producera även när Daniel var skadad i vintras.

Jag har dock svårt att se Sedinarnas succésäsong avslutas med att de går hela vägen med Vancouver Canucks delvis rätt ihåliga lag.

När Stanley Cup startar heter min favorit, precis som inför säsongen, Washington Capitals – för inte minst den ruskiga offensiven och den ohyggliga äregirigheten som blir svår att stå emot i långa loppet. Till och med utfryste Micke Nylander hejar förresten på Washington, som han fortfarande står under kontrakt med - och i senaste ”Trashtalk med Jonas & Johan” bjuder ”Nyllet” dessutom på häpnadsväckande uttalanden om coachen Bruce Boudreau…

Så har då Skellefteå AIK - efter ett för klubben sällsynt lyckat, och för medierna sällsynt misslyckat, hemlighetsmakeri – vid en telefonkonferens till slut presenterat sin nye tränare.

Eller sina nya tränare, för att vara korrekt.

Anders Forsberg blir ny huvudtränare, med tidigare juniortränaren Stefan Klockare som assisterande – plus en eventuell, okänd tredjeman som tillkommer.

Tränarbomb är ett uttryck som inte sällan används slarvigt – men i detta fall är det snarare ett understatement.

Inte bland någon av alla gissningar jag läst om vem som ska träna Skellefteå AIK nästa säsong har jag läst Anders Forsbergs namn, och jag ska villigt erkänna att jag inte heller själv haft någon tanke i hans riktning.

Forsberg, från Ö-vik, har en gedigen hockeybakgrund och kommer närmast från scoutjobb åt Ottawa – men han är samtidigt helt oprövad på elitserienivå.

I vilket fall som helst känns det fräscht att Skellefteå törs tänka utanför lådan och inte leta bara i den sedvanliga elittränarfåran där det har en tendens att bli lite väl mycket rundgång.

Hur högt Anders Forsberg i själva verket sedan visar sig smälla känns det omöjligt att sia om i dag – det får vi avvakta med tills det blir dags att prestera resultat.

Fågel, fisk eller mittemellan?

Hockeykväll med mycket zappande – här är vad som fastnade i mitt anteckningsblock:

* Varken Linköping eller Skellefteå lyckades hålla lågan brinnande särskilt länge. Båda matcherna hann knappt starta förrän Djurgården och HV71 satte punkt både spel- och målmässigt och visade att de är de bättre lagen. Jag hade förväntat mig att både Linköping och Skellefteå skulle kunna kräma ur mer från start i en do or die-match.

* Positivt för Linköping att säsongen är slut på så sätt att man nu kan presentera en ny tränare från ett annat lag som just spelat färdigt.

* Hans Särkijärvi har lyft Skellefteå till två raka semifinaler, kepsen av, men hans tränarefterträdare får som huvuduppgift att lära laget det “Säcken” aldrig kunde göra – spela powerplay.

* Det är inte längre någon som häcklar Mathias Tjärnqvist för att han valde Djurgården i stället för Rögle med hänvisning till att han “ville till en klubb som kunde vinna något”.

* Djurgården vinner SM-finalen med 4-2 i matcher över HV71. Det kan bli en kul serie, grundseriemötena mellan lagen har varit festliga tillställningar, men tyvärr väntar först en rejäl temposänkare med en hel veckas uppehåll tills det brakar loss.

* Just när jag – och många andra – började tro att Leksand faktiskt kunde vara bäst när det gäller i kvalserien, så vek plötsligt Leksand ner sig maximalt mot totalt avsågade Växjö. Nu är Leksands elitseriechans i sista omgången inte ens mikroskopisk – det krävs att Leksand tar tre poäng mer hemma mot Almtuna än vad AIK gör hemma mot Växjö och två poäng mer än vad Rögle gör hemma mot Leksand. Att tro på Leksand i elitserien nu är som att tro på jultomten – i april.

* Jag är verkligen full av beundran för vad Jonas Rönnqvist & Co gjort i Almtuna den här säsongen. Tänk att Almtuna klappade till Rögle ikväll – och nu faktiskt har en aningen större elitseriechans än Leksand inför sista omgången i kraft av bättre målskillnad.

* Södertälje tog den poäng som krävdes för att säkra fortsatt elitseriestatus. Men det som det kommer att snackas om efter 08-derbyt är såklart Richard Gynges 2-1-mål för AIK i powerplay, 17 sekunder in i sudden death. Den extrapoängen kan bli på alla sätt guld värd för AIK – bara kryss hade i stället satt Rögle i pole position inför finishen.

* På söndag tror jag det blir den första av flera återstående hockeyfester i Stockholm i vår – då tar AIK klivet tillbaka till elitserien igen. Ett fullsatt Hovet kommer att ge AIK massor av energi – och jag har svårt att se Gnaget klanta till det mot Växjö på samma generande sätt som Leksand gjorde.

* Per-Erik Johnsson, som vanligt en plusvariant i tv, och Timrå känns som att det kan bli ett lyckat äktenskap – “Perra” är en skicklig lagbyggare och det kommer att bli viktigt för Timrå att hantera i resterna av Challe-eran.